*2* En sann historia i mitt liv ... forts.

Det finns några som inte varit med tidigare så jag tar hit min berättelse innan jag fortsätter...

Som jag berättat tidigare har jag haft både Anorexi och Bulimia och det man kallar Ätstörning UNS(utan närmare specifikation), när jag tog studenten hade jag fortfarande koll tyckte jag, men höll på med sk jojobantning, bantade den ena veckan för att i nästa frossa i gosaker.
Jag fortsatte inte högskolan direkt efter gymnasiet, som man borde ha gjort..... utan började arbeta ville komma hemmifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och skulle leva vuxen liv (och allt skulle vara så bra)Utseendet (ytligheten)var viktigt nu, både för min pojkvän och för mig, var ute och gick dagligen och åt bara ibland ihop då han ofta åt på sitt arbete.
Kände mig så duktig när jag inte åt på en hel dag utan kanske drack ett glas juice och tog en vitamin på morgonen, på arbetet gick jag oftast promenader på lunchen och måste jag visa att jag åt gjorde jag det och gick sen för att ta bort det.
Nu var jag 20 år, hade mitt eget liv och var påväg utför i anorexin killen jag hade märkte eller kanske tyckte det var OK med hur jag såg ut för han sa inget(men jag tror det var mest för att vissa killar bara inte ser sånt), och snart var jag nere i 48kg. Jag vet att jag vägde mkt mindre lite senare , och när jag vägde omkring 44kg fick jag nyligen se bilder(höll på rensa och slänga lådor från tiden i stan) när jag satt på en bänk på Sicilien där vi var på semester, det var fruktansvärt att se den igen att ingen sa ngt fattar inte det benknotorna stack ut överallt trots kläder och jag vet känslan jag hade på bänken där jag satt och tyckte mina ben välde ut, jag hatar dom här känslorna och ändå kan jag fortfarande känna dom när jag minns"hur man hatade sig själv
"Här sökte jag aldrig hjälp vet att min mamma ville, och försökte det här ochså, men att jag vägrade jag lovade att gå upp och lovade... gick upp pendlade där mellan 3-5kg och började klä mig ännu bylsigare än tidigare... och var ganska NÖJD, Tjock ja absolut enligt mitt tycke men relativt Nöjd men min tillvaro och mig själv! Konstigt kanske men hade gjort slut med pojkvännen flyttat bodde själv och hade hittat massa Kamrater som tyckte jag var jättefin och bra som jag var ?.....Här kommer då min förfrågan om att bli modell (skrattretande eller hur) jag var 20 snart 21 och stod i affären att man orkade fattar jag inte, men man har någon innre drivkraft. Jag arbetade iallafall och en man från en argentur kom fram och frågade mig om jag kunde tänka mig att bli modell, jag bad honom flyga och fara rent ut sagt vilket skämt , såå tråkigt, gå och lura nån annan tyckte jag !!! 1 timme senare var han tillbaka och hade med sig en tjej som man kände igen från tidningar på den tiden, hon sa att han kom från argenturen och att det inte var ngt skämt utan att dom ville att jag skulle komma dit.(här blir det dubbelt-hur kunde jag som såg ut som jag- bli modell- sjukt kändes det.)
Jag hade med mig en av mina bästa vänner en kille som sa självklart ska du gå dit så det gjorde jag och började arbeta redan veckan efter som modell.....Det här låter ju flachigt alla tjejers önskan att bli förfrågad att bli modell bli upptäckt häftigt och coolt.
Vilket det kunde ha varit om jag hade haft större självkänsla och självförtroende. Det här är ett arbete för tjejer som är naturligt smala utan massa sjukliga bantningar och med STORT självförtroende och självkänsla, för det är ett arbete som vilket som helst, men man måste kunna se till att det är rätt personer som håller på. Arbetade i sverige ca ½ år innan jag åkte till paris första ggr. Älskade Paris hit ville jag tillbaka fler ggr och en månad senare kom förfrågan om jag kunde åka ner och stanna ett tag, absolut var mitt svar och ner for jag fort som bara den utan några som helst tankar på vikt mm, jag var ju modell så jag var OK..
Men trots att folk påstår att man inte behöver gå ned så blir man ganska puchad att göra det när man arbetar utomlands, pressen kommer liksom inte bara från argenturen utan alla runt omkring vid visningar andra modeller, visst det sitter mkt i ens eget självförtroende, men det var ju här mitt problem fanns jag kände mig aldrig tillräcklig, inte snygg nog , inte smal nog, kändes ganska overkligt att vara där överhuvudtaget. Maten var bara ngt nödvändigt ont som man åt ibland.levde i min lögn att jag mådde så himla bra, allt det "onda trycktes ned och landade även det långt in i själen. I den här YTLIGA världen stannade jag i 2½ år innan jag åkte hem, på riktigt för att stanna.
Jag tror att om ens barn blir erbjudet att bli modell, ska man veta att ens barn mår bra med sig själv och inte har massa nojjor över vikt, visst har alla ungdomar problem mitt sitt eget utseende nån gång men det är inte samma sak. Barnet ska känna sig trygg i sig själv, om man vet det behöver man inte vara orolig tror jag.
Varför stoppade då inte min mamma mig , säger ni! men som sagt jag var gammal då jag började20-21 (då har dom flesta börjat runt 14-16år) så min mom hade inte så mkt att säga till om när jag var så vuxen som jag var. Jag fick säga att jag var 16 i Paris(dom tyckte jag såg ut att vara det, så det skulle vara bättre? att säga den åldern)..Nu var det här snart 20 år sen och kan inte säga att det är så här nu på argenturena men det verkar lite så eller....

Slutar här annars blir det för tradigt, vilket det kanske redan är???Kommentera gärna, för att undvika missförstånd om det är något du undrar eller tycker är konstigt eller bara vill säga ngt !!!

Kram

till er som läser